Placera publicerade i dag en analys där de radar upp tio uppköpskandidater. När ett bolag i ens portfölj köps upp till en premie på exempelvis 40 procent är det oftast glada miner, men att investera med uppköp som huvudpunkt tror jag är en riskabel metod.

Hur vet man att ett bolag är en uppköpskandidat? Analytiker brukar rada upp en lista av ägare utan kött och blod, alltså att det bara finns institutionella fonder eller dylikt. Ett annat argument kan vara att det finns en storägare som kanske vill köpa ut bolaget efter en tid av dålig kursutveckling.

Trots att uppköp oftast leder till stora vinster för ägarna, tycker jag att man inte ska ha det som huvudargument för en investering. Swedish Match hade exempelvis länge pekats ut som en uppköpskandidat, men det tog ett bra tag innan det kom en villig köpare. Nu har ju Swedish Match presterat väldigt bra och aktieägarna fick en fin kursutveckling även innan budet, men så är det inte i alla fall. Många bolag som har pekats ut som uppköpskandidater är ned många tiotals procent de senaste 2-5 åren, däribland Attendo, Millicom och Catena Media.

Som jag ser det bör ett potentiellt uppköp vara som en extra krydda, inte hela maträtten. Swedish Match äger jag (inte accepterat budet än) för att de driver verksamheten bra och växer, inte för att jag trodde fullt ut på ett bud. Att ett bud sedan kom och gjorde mitt innehav till portföljens största blir som grädde på moset. Nästan i alla fall.

Något jag har märkt när mina bolag blivit uppköpta, främst Nobina och Swedish Match, är att jag ändå tycker att det är tråkigt att de försvinner. Jag köpte bolagen för jag trodde på dem och sedan försvinner de. Visserligen inkasseras en summa pengar, men jag skulle ändå inte sjungit en klagosång om de fick fortsätta vara en del av min portfölj. Om man är glad för att ett bolag försvinner ur portföljen, varför köpte man det då?