Genom att återköpa befintliga obligationer och emittera nya lyckas Cibus pressa ned den genomsnittliga kreditmarginalen och senarelägga någorlunda närliggande obligationsförfall, vilka båda är ett positivt tecken. Det finns däremot ett frågetecken också och det är vad Cibus ska göra med återstående medel från obligationsemissionerna. Det finns egentligen bara ett logiskt beslut – återköp fler av de äldre obligationerna.
I tabellen nedan framgår det hur stora återköpen var, hur mycket som kvarstår av obligationerna och även deras kreditmarginal (påslaget på referensräntan, i detta fall euribor och stibor).
| Datum | Enhet | Summa återköpt | Initial summa/kvarstående | Ränta |
|---|---|---|---|---|
| 2022/2024 | miljoner euro | 3,3 | 50/24,7 | 3m euribor + 4%-enh |
| 2022/2025 | miljoner kronor | 541,25 | 700/155,8 | 3m stibor + 5,95%-enh |
| 2022/2025 | miljoner euro | 29,5 | 70/30,4 | 3m euribor + 7%-enh |
Cibus kunde återköpa mer av de två dyrare obligationerna, dock till en viss premie av nominellt belopp på som högst 5 procent för den sista obligationen som också var den dyraste. Den som följer Cibus noga vet också att bolaget emitterade ett par nya obligationer i kort innan återköpen. Dessa två nyemitterade obligationer uppgick till 80 miljoner euro och 700 miljoner kronor, men nyckeln här är kreditmarginalen.
I tabellen ovan är kreditmarginalen mellan 4-7 procent, men för de nyemitterade var kreditmarginalen 3,5 och 4 procent för de euro- respektive krondenomierade obligationerna. Påslaget är mindre och följaktligen sjunker den genomsnittliga kreditmarginalen för skulderna. Bolagets nye vd Christian Fredrixon skriver att snittkreditmarginalen för obligationerna sjunker från 6 procent till 3,8 procent, samtidigt som de viktade förfallen senareläggs från 1,6 år till 3,6 år i framtiden. Eftersom en stor del av kapitalbindningen i bankfinansieringen förfaller inom just 1-2 år är det positivt för Cibus att inte ha obligationsförfall samtidigt för att diversifiera skuldsidan bättre.
Kommer Cibus därmed se lägre räntekostnader framöver? Det är en bra fråga och jag trodde det tills jag satte mig i excel. Sammanfattningsvis återköper Cibus obligationer för knappt 80 miljoner euro, men emitterar nya obligationer för 141 miljoner euro. Trots manövern stiger de absoluta räntekostnaderna, medan den relativa kreditmarginalen sjunker. Ponera att hela den nyemitterade obligationen på 80 miljoner euro används för att finansiera återköpen på ungefär lika mycket. Det innebär att Cibus har 700 miljoner kronor (61 miljoner euro) med en bättre ränta för att förhoppningsvis återköpa mer skuld.
Jag säger förhoppningsvis eftersom vid nuvarande stibor-nivå är räntan 7,5 procent och Cibus genomsnittliga direktavkastning i fastighetsportföljen var 6,4 procent. Att köpa fastigheter för den nyemitterade skulden resulterar alltså i en (genomsnittlig) förlustaffär.
Som det framgår i tabellen finns det obligationer kvar att återköpa för sammanlagt närmare 70 miljoner euro. Det är inte långt ifrån vad som är kvar av de nya obligationerna. Tillsammans med kassan vid utgången av Q4 på 31,5 miljoner euro kan samtliga återköpas, även inräknat en liten premie. Att exakt allt återköps är inte särskilt viktigt, men ju mer som återköps desto bättre eftersom de dyra obligationerna i så fall byts ut av billigare sådana. Om nu en obligationsränta överstigande direktavkastningen kan klassificeras som ”billig”.
Den nyligen genomförda återköpsprocessen gick fort också. Den 18 mars aviserades återköpserbjudandet och den 21 mars fanns det ett resultat. Med tanke på beloppen och snabbheten i processerna verkar det som att Cibus laddar upp för ett nytt återköpserbjudande av de äldre obligationerna. Beroende på premier och eventuella betalningar till rådgivare och dylikt ser det ut att vara ett logiskt beslut. Vad Cibus annars skulle göra med pengarna har jag svårt att se.